Natten mellan lördag och söndag gick tävlingen Ironman Hawaii, den absolut mest prestigefyllda triathlontävling som finns. Men vi stackare som inte lyckades kvalificera oss fick helt enkelt ta Hawaii hit till oss.

Projektorn riktad mot kameran visade tävlingen Ironman Hawaii medan till exempel Jonas, längst till höger, tittar på den filmduk som visar cykelbanan och som drivs av bland annat hans trampande på cykeln kopplad till en computrainer. Jonas lyckades också med konststycket att få punktering under kvällen.

Spinning kan vara en rätt jobbig motionsform redan efter en timme. I min triathonklubb, Stockholm City Triathlon, brukar vi från halva oktober och fram till att vi plockar fram våra cyklar igen på vårkanten köra spinningpass på tre timmar varje lördag. Det är väldigt trevliga tillställningar. Man cyklar, svettas och har trevligt i en proppfull spinningsal där alla känner alla. Direkt efter det passet kommer de klubbmedlemmar som valt att ”endast” köra lördagens korta pass – två timmar. De hårdaste sitter med alla fem timmar.

Tre timmar kan för en oinvigd framstå som lång tid för spinning. Men tiden går förvånansvärt fort. Och precis som allt annat sitter det mesta i huvudet. Är man inställd på att cykla i en timme är man helt slut efter en timme. Är man inställd på tre timmar är man slut först efter tre timmar. Ja, som triathlet ser man gärna till att inte gå direkt till duschen utan kör cirka 20 minuter löpning på gymmets löpband direkt efter att man klivit av hojen. Det gäller ju att vänja benen inför grenbytet på kommande tävlingar.

I lördags var det alltså dags för tävlingen Ironman Hawaii. Det var på en av de små stillahavsöarna som sporten triathlon föddes i slutet på 1970-talet då några personer tjafsade om vem som var mest vältränad – simmare, cyklister eller löpare. De bestämde sig för att kombinera de längsta tävlingarna som fanns på Hawaii i respektive gren just då vilket blev den numera klassiska kombinationen 3860 meter simning, 180,2 kilometer cykel och 42 195 meter löpning, det vill säga ett marathon.

Rekordmånga svenskar lyckades via kvalificeringstävlingar runt om i världen (det finns ingen sådan i Sverige) kämpa sig till en plats i årets upplaga av den prestigefyllda tävlingen. Av de 15 svenskar som startade kom sex från Stockholm City Triathlon. För att följa tävlingen bokade klubben “vår” spinningsal på ett gym i Hammarby Sjöstad. Där monterades två stora filmdukar upp. På den ena visades tävling live-streamad. På den andra körde flera medlemmar cykelbanan på Hawaii. Det sistnämnda funkar genom ett litet tekniskt mirakel som kallas CompuTrainer. Det funkar så att man hakar fast sin cykel på en liten ställning där bakhjulet ligger mot ett annat litet hjul som är kopplad till en dator. Datorn är i sin tur kopplad till en projektor. Så trampar man på och ser samtidigt en film från den cykelbana man valt, i det här fallet samma som våra klubbkamrater körde på Hawaii. Ju fortare man cyklar desto fortare går filmen. Motståndet följer banans topografi vilket betyder att det blir tyngre att cykla om det är en uppförsbacke på filmen.

Starten för proffsen i tävlingen gick 18.30 svensk tid och 19.00 för övriga, där samtliga från SCT fanns. De drygt 20 klubbmedlemmarna som fyllde spinningsalen började trampa ungefär samtidigt. Efter ett tag blir det nästan lika varmt och fuktigt som på Hawaii. Fläktar ser till att det blåser även om det inte är i närheten av de vindstyrkor våra klubbkamrater upplevde samtidigt på ön Kona.

Själv börjar jag cykla strax efter klockan sju. Satt på spinningcykel så jag var inte med och drev cykelbanefilmen som visades. Efter fyra timmar ringde ena dottern och undrade om hon kunde få skjuts hem från bion. Det kunde hon. Skulle upp och hålla i en kurs i löpteknik på söndagmorgon så fyra timmar på spinningcykeln och läggdags vid midnatt fick räcka även om tävlingen är riktigt spännande. Till slut visade det sig att favoriterna höll. 38-årige australiensaren Craig ”Crowie” Alexander vann tävlingen för tredje gången medan brittiskan och världsrekordhållaren på distansen, Chrissie Wellington, höll för favorittrycket på damsidan och vann även om det inte var lika jätteöverlägset som vanligt.

När det gäller alla svenskars insatser gjorde samtliga ett riktigt bra jobb. Det är oerhört starkt och svårt att över huvud taget ens lyckas kvalificera sig. Extra trevligt är att de bästa svenskarna på både herr- och damsidan, Fredrik Robertsson och Helene Malmkvist kommer från Stockholm City Triathlon. Vi jobbade inte så dåligt i spinningsalen heller vill jag bara påpeka.

Nu är det bara att börja ladda inför nästa säsong. Seså, upp på spinningcykeln bara så kör vi.

Fredrik Zillén
Professionell löptränare
www.springsnabbare.se