Therese Mc Donald arbetar som konsult och skribent. Sambo med Hanna och mamma till Daisy, snart 6 år. Jag älskar glädje och lever för min familj och mitt jobb. För att citera John Cleese – Man behöver inte vara Dalai Lama för att berätta för folk att livet handlar om förändring.
”Att vara en vandrande soffpotatis är så omodernt att sådana som jag snart inte har en plats i samhället. Skolklasser kommer vallfärda för att se på mig och mina jämlikar, bakom lås och bom.”
Aldrig förr har vi varit så tydliga med att dela våra tränings- eskapader som nu när det finns facebook och twitter. Med en knapptryckning kan vi få hela världen att uppskatta våra ener- giska försök till löpning och med några fåfraser så blir vi kungar på gymmet. Vi tränar i grupp men ändå inte. Träningslokaler och gym lockar med fräcka namn, allt för att få oss att vallfärda till dynamiska gruppövningar, och namn som SH ́BAM är inte längre en indonesisk influensa utan en erotisk träningsform där dans är huvud ingrediensen. Hade du för några år sedan spelat ut kortet att du skulle besöka AquaZumba eller Bodycombat så hade polarna trott att du packat för en musikfestival i Narvik, där den enda motion som erbjöds var banka tältpinnar och svinga ölbägare. Om du tillråga på allt berättat att du investerat i ett gymkort för flera hundra för att utöva galenskaperna hade du raskt fått dela cell med en del andra med betydligt kraftigare diagnoser än övervikt.
I en värld där bekräftelse är allt så vill vi ta del av de mest vågade träningsformerna. Vi vill vara en del av en check-in och vi dör sötdöden när vi blir taggad i rosa string tanga med ett retropannband. Publiken beundrar oss för våra ansträngningar att öka flåset eller bränna en valk. Alla tror vi är elithjältar med hälsa som enda fokus.
När vi egentligen bara tränar för att kunna visa polarna att de är riktiga losers. Som jag. Alla som sitter och skvalpar med en folköl framför halv åtta hos mig skall få en sur uppstötning när Mora-Magnus och porr-Fidde gör livet osäkert för en hel grupp av 60 plussare som trotsat vårvädret för en timmas vattengympa.
Att träna i dag är en kombination av att dela, gilla och tagga. Allt som har med motion att göra är en sekundär kombina- tion som kanske uppstår om vi vågar släppa mobiltelefonen.
De festkort som tidigare flanerade runt i de sociala medierna har nu ersatts med friskvård och löpresultat.Att vara en vandrande soffpotatis är så omodernt att sådana som jag snart inte har en plats i samhället. Skolklasser kommer vallfärda för att se på mig och mina jämlikar, bakom lås och bom.För statusen är enkel. Tränar du inte så finns du inte. I alla fall inte på facebook, och det är ju allt som räknas. Eller hur? ■










